Ja, jag har brutal hemlängtan. Saknar familjen, vännerna, Daniel, guran Betsy, fotbollslaget, Fiket, min fotboll där luften går ur hela tiden, klagandet från alla människor över snön, lilla, lilla Länghem, tystnaden och höra mej själv klaga att jag inte har nåt jobb. Sjukt, inte sant ? En bonnatös har nu talat. Jag är helt lost i staden, har ingen brutal längtan av att gå till Big Ben, London Bridge eller ens på nån musikal. Nåt är faktiskt fel.
Dock kan jag inte bara låta negativ heller, i förrgår var jag ute med jobbet, trevligt trevligt. Dessutopm gick jobbet riktigt bra igår. Men nåt skevar.
Min manager hade sagt till Cornelia som jag bor hos att jag ser så ledsen och allvarlig ut hela tiden. Jag har dessutom på egen hand listat ut att jag för första gången i mitt liv har svårt att ställa om efter det faktum att min bild av nånting inte alls stämde överens med verkligen. Det är det absolut jobbigaste, hur jag inte längre kan kontrollera känslor eller annat. Jag känner mej som en annan person, och jag gillar det inte.
Inser hur sjukt deppig jag låter, men mår faktiskt dåligt över att jag ännu inte helt och fullt lyckats ställa om.
Nåja, det blir nog bättre.

Kärlek på er där hemma.