Usch, mycket känns blä. Varför skriver jag ? Jag vill skriva som Waern, där har vi en bloggare utan dess like ! Ja, jisses.
Jag borde vara glad, tacksam och nöjd med allt jag har. Men icke. Suck. Och nu inser jag iaf varför. Det finns 3 grundanledningar till detta.
1: Det finns en människa jag har älskat i 3½ år, och fortfarande älskar tror jag. Ingen respons, förlåt att jag älskar dej .
2. Identitetskris så det skriker om det. Ingen aning om vem jag är eller vill vara, som mamma sa: jag är en sökare, och vill hela tiden veta mer, men när ingen har svaren utom en själv, vem ska man vända sej till ?
3. Minus på självförtroende-kontot (haha vad rolig jag var nu) Ne, usch. Inget skoj alls.

Jag är ensam, hur många vänner jag än har så är jag ensam, tyvärr. Eller jag känner mej ensam.
 
Nej, det är inte mer synd om mig än nån annan, men jag mår inte bra, och var bara tvungen att få det ur mej.
 Men som sagt, ännu finns det hopp, undrets tid är inte förbi, och för att citera en viss blå, underbar fisk: Fortsätt simma. (Doris i Hitta Nemo)