LillaFrökenTheo skriver

Om vad än som kommer i min väg .

Bal och ångest.

Kategori: Allmänt

Håret? Klart. Klänning? Jepp. Väska? Köpte häromdan. Handskar? Jao (Ja, jag vet att de sa på Vett&Etikettkursen att det är ute, men orka bry) Smycken? Klart. Skor? Kirrat. Fejkbränna? Blir det idag...

Är det alltså såhär det ska vara? I stället för att bara njuta över att man ska på en rolig bal med alla skolvännerna, springer man runt i ren panik och letar efter de sista detaljerna för att vara "perfekt" (hatar det ordet, det existerar egentligen inte). Men till vilken nytta? För vems del ska man vara Barbie?  
För min del måste jag svara mammas. Faktiskt. Jag tror aldrig att mamma hade nån bal, så hon tar igen det nu med full kraft på mej. Syrran fick inte hälften av allt det jag nu får till bal och student, men kanske lägger mamma sej mera i när det gäller mej p.g.a. rädsla över att jag skulle gå till balen i trasiga jeans. Och när jag tänker på det, så varför inte?
Men den tanken är för sen, klänningen skulle få vilken Disney-prinsessa som helst att bli grön av avund, min "solbränna" kommer att vara tydligare än Tessan & Hannas, som nyss kom hem från Turkiet, mina handskar, väska och skor är vitare än snö, sminket kommer en riktig sminkös kleta på imorrn och pärlorna i mina smycken kommer att blänka mera än tänderna i en lycklig tandkräms-reklam.
Men under allt detta då? Kommer du känna igen mej? Eller är allt du ser en i mängden, som borde veta bättre än att försöka se ut som de hon brukar håna och förakta, men i smyg önska att hon var. Det är min rädsla. Att genom alla underkjolar och klänningar, fejkbrännor och smink, så ser du hur mycket jag önskade att jag bara kunde springa därifrån och ta på mej ett par mjukisbyxor i farten. Just nu är det jag vill.
Visst borde jag vara tacksam mot min mor som betalar för hela kalaset, och tro mej, det är jag. Inbilla er inget annat. Saken är nog bara den att om jag ska på balen nån mer gång, kära mor (och läsare), så väljer jag hellre att ha en kort coctailklänning som visar de hemska vader jag hade äran att ärva från min mor, än att stappla omkring i en långklänning jag inte klarar av att bära upp.
Så vad jag vill ha sagt är att jag är rädd att jag mera kommer oroa mej över om fejkbrännan ser fläckig eller orange ut, om klänningen sitter fel, om sminket rinner och om mina smycken kommer gå sönder istället för att bara skratta åt hela tanken och bara ha kul.
Jag hoppas på det senare alternativet.

Imorgon är det bal på Grand. Det blir nog bra.