"Ja, nu till hösten fyller jag 10 och då börjar jag nog närma mej livets höst" - Pippi Långstrump.
Är det så illa? Kanske inte vid 10, men en god vän ringde mej inatt vid 2-tiden för att på ett ganska smidigt sätt för att vara alokoholiserad förklara att vi var gamla. Detta hade han kommit fram till när han och två andra vänner inatt skulle ta sej hem från en fest och de inser att de inte längre kan åka alla tre på en cykel, och för att citera Hannes, "Det som vi alltid gjorde i högstadiet."
Jag tror dock alkoholen har ett finger med i spelet, men Hannes trodde inte det skulle gå ändå.
Vad jag ville komma fram till är att Hannes, som nyligen fyllde 21 ringde för att på ett sentimentalt sätt (halvskrikande) berätta att vi börjar bli gamla. När jag påminde honom att jag inte ens var 20 än, sa han bara att min tid kommer. Det tar jag som ett hot.
Gammal är nog inte rätt ord i 20-årsåldern, däremot börjar man inse att tiden går snabbt.
Jag och mina vänner lägger "redan" upp album på facebook som heter nåt i stil med "Gammalt", "Nostalgi", "Gårdagens" och liknande. Och visst, nostalgi it is. Fester från högstadiet, tjejkvällar från den tiden då vi enbart drack läsk, mamma lagade maten och alla fortfarande bodde hemma, sommartorsdagar och annat. Det är kärlek.
Så visst känner man sej alltid äldre än man är, när jag kollar på högstadieelver tycker jag dom är barn allihopa, men vet samtidigt att jag själv tyckte jag var så nära vuxen man kan komma när jag gick där.
Lite bättre vet jag nu.
Jag är fortfarande inte i närheten av vuxen, men gammal nog att ta ansvar och klara mej själv.
Man är varken äldre eller yngre än man känner sej.
Zoom zoom.
Ärligt talat, vad ska man göra ? Förutom då att hänga på Arbetsförmedlingen (tvi vale, det kommer nog överösas många åsikter från mej angående det lilla.. ja, ni kan fylla i resten själva.) Fika, drömma om en framtid som låtskrivare, sångerska, författare, astronaut, första svenska och kvinnliga presidenten i Usa, framgångsrik tjockis eller nåt annat yrke som känns som gjutet för mej, spela fotboll, gnälla över livet i största allmänhet, kolla för 57 gången på väldigt kort tid på massa Scrubs och Family Guy-avsnitt, gnälla lite mer över livet och sen lägga sej, för att sluta dagen med en bön till snubben där uppe om att livet kommer bli bättre imorrn?
Jo, jag har haft en riktigt bra dag, faktiskt. Men bloggar man får man vara bitter. (LYCKA!)
Jag ser med stor kärlek fram emot att i fortsättningen förpesta, inte bara mitt, utan numera också era liv med mina ofantligt griniga åsikter. Välkomna !
,, Jo, för att det är såhär att min älskade mami kallar mej för det. Ja, lilla Gazaremsan, och nej det är inte (tror jag iaf!?) för att hon anser mej vara bombad, men ändå för att jag påminner om det enligt henne. Anledningen är att det är lite oroligt, det händer alltid nåt och vad det än är som händer, så går det inte att förutse. Jag kan inte annat än att hålla med henne. Och nu har LG slått till igen. Fram till för ca en halvtimme sen trodde jag att det skulle bli myskväll med tjejgänget ikväll. Men icke. Det var inte många som kunde tyvärr. MEN, i stället för att sätta mej i ett hörn och deppa över detta hela kvällen (tro mej, inga tårar spills över att jag missar melodifestivalen) blir det istället utgång. Vi fixar, helt enkelt.
Väl mött på Trägår'n ! =D
Då gör vi ett nytt försök.. Av någon anledning har jag näst intill känt avsky för mitt lilla skrivkrypin a.k.a. blogg i ca en månad. Vet inte varför. Misstänker dock att min arbetslöshet drar ner mej i allt vad dynga, ångest, vrede, åldersnoja, finanskris, fuldagar, telefonräkningar, kate perry och flagnande nagellack heter. Med andra ord; allt som är dåligt. Jag skyller i alla fall det mesta på brist på jobb, sen känns det lite bättre.
Denna eftermiddag ser jag ändå fram emot, då får jag äran att äta mej tjock på Tessans fik OCH klaga ännu mer om mitt patetiska liv inför mina vänner. (Förstår inte hur det orkar med mej, men så länge de gör det, är jag faktiskt lite nöjd med mitt liv ändå) Om inte annat kan jag försöka dränka mina små bekymmer i något starkt. Till exempel en kopp te, det räcker för mej känner jag..
Förresten hörde jag något om att barbie fyller 50 idag, måste säga att hon är fräsch för sin ålder. Börjar starkt ana att Ken är plastikkirurg, eller så har Barbie en älskare som kan mer än en sak...
Nåja.
Yeah yeah, Obama blev nya presidenten, tack och lov. Men efter att Johan lite halvt dumförklarat geniet Ville som gick ut med att det är underbart att sitta ner och duscha, inser jag att nåt måste göras.
VILLE FOR PRESIDENT !
Detta är näst intill enbart ett uttalande för att ge igen till Waern (http://maktjakt.blogg.se) som i sin blogg för några dagar sen skrev ett långt inlägg om att tjejer inte kan spela gitarr. Och visst hade han sina argument, men enligt mej bara rent bullshit Anledningen att han inte kunde nämna en tjej som är riktigt grym på gitarr, var antagligen för att han inte letade. Men visst, jag kan inte heller säga nån riktigt grym tjej-gitarrist. Varför inte? Jag kan inte säga nån riktigt bra gitarrist över huvud taget, oavsett kön. Och anledningen till det är att jag inte bryr mej så mycket om det. Jag ska erkänna att jag faller för vilket jäkla svin som helst, bara han/hon kan dra 5 ackord och sjunga till. Så lättflörtad är jag.
Hur som haver, OM det nu är så att han "letat" efter det, vilket det faktiskt låter som i hans blogg, är ändå uttalandet nedsättande. Det är inte så att han undrar var grymt duktiga kvinnliga gitarrister finns, utan sätter enbart upp ett plakat där det står: KVINNOR KAN INTE SPELA GITARR." Öh, vad skulle hindra oss? Det är ju inte direkt känt att killar skulle ha bättre motorik/koordination än tjejer (I flesta fall är det faktiskt tvärtom, men det finns undantag, jag är värdelös på båda) men jag tvivlar på att när alla världens rocklegender fått/får en dotter, kollar besviket på henne och tänker: "Nehe, här kan det inte bli en gitarrist."
Kom igen Daniel, jag trodde bättre om dej än så.
Därför kan jag utifrån mitt egna perspektiv säga att killar inte kan göra pannkakor. De få gånger jag har sett försök till det, har de faktiskt misslyckats.
Så, upp till bevis. Om nån kille vill visa sej kunna göra oförglömligt goda pannkakor står dörren öppen hemma hos mej, pannan är redo och plattan är varm. Be my guest !
Na na na.. Haha, Jackson 5 var minsann inte dåliga när det begav sej. Vad jag egentligen skulle skrva var "I'm back" men låten kom upp i huvudet och eftersom man blir glad av den, så sprider jag den vidare till er alla, så digga med och njut.
Hur som haver, här är jag, tillbaka i bloggen. Lite perspektiv och eftertanke är aldrig fel, och jag tror jag bör tacka en viss Johan som helt omedvetet inspirerat mej att börja igen. Tack, herr Frick !
Jag återkommer, men nu ska jag ha prov, wish me luck!
Usch, mycket känns blä. Varför skriver jag ? Jag vill skriva som Waern, där har vi en bloggare utan dess like ! Ja, jisses.
Jag borde vara glad, tacksam och nöjd med allt jag har. Men icke. Suck. Och nu inser jag iaf varför. Det finns 3 grundanledningar till detta.
1: Det finns en människa jag har älskat i 3½ år, och fortfarande älskar tror jag. Ingen respons, förlåt att jag älskar dej .
2. Identitetskris så det skriker om det. Ingen aning om vem jag är eller vill vara, som mamma sa: jag är en sökare, och vill hela tiden veta mer, men när ingen har svaren utom en själv, vem ska man vända sej till ?
3. Minus på självförtroende-kontot (haha vad rolig jag var nu) Ne, usch. Inget skoj alls.
Jag är ensam, hur många vänner jag än har så är jag ensam, tyvärr. Eller jag känner mej ensam.
Nej, det är inte mer synd om mig än nån annan, men jag mår inte bra, och var bara tvungen att få det ur mej.
Men som sagt, ännu finns det hopp, undrets tid är inte förbi, och för att citera en viss blå, underbar fisk: Fortsätt simma. (Doris i Hitta Nemo)
Nu lät jag ego igen, men rubriken är ett citat från en av Linda Skugges böcker, och det låter bra, så varför inte. (Bara en parantes) För vad jag vill få fram är att jag är ÄCKLIGT förbannad ! Var i H-E-L-V-E-T-E är världen på väg ? Seriöst. Metro skrämmer mej. Eller inte tidningen i sej, men det bisarra sanning som står i den. För vad står det ? Jo, att 14-18 åringar misshandlar, dödar, knarkar och jävlas i största allmänhet. Man blir ju mörkrädd. Eller nej, vad blir man ? Tom kanske. Jag börjar tappa hopp... Mordet på 16-åringen av hans jämnåriga ? Och vad var det för människor som gjorde dådet ? Jävla överklassare som åkte limo till festen dom var på och halsade champagne. Hej och hå kompis, klarade du verkligen av att döda någon i din Dolce&Gabbanajacka och Evisu-byxor utan vara rädd att kemtvätten inte skulle ta bort blodfläckarna när du hoppade på hans huvud ? Ursäkta men det är en sjuk värld vi lever i. (Och nej, jag hatar inte alla i / tror att alla i Dolce&Gabbana-jackor och Evisu-jeans är är mördare, men fatta grejen ) Första-sidan på Metro idag: Ungdomar misshandlade handikappad människa till döds. (Läser längre ner i texten nåt i stil med..) "Ungdomarna kände mannen, så därför öppnade han för dom när de knackade på. /../ "Ungdomarna misshandlade mannen en gång, men gick sen hem och åt middag. De återvände sen och fortsatte.." VAD FAAN ! Hur kan man först misshandla en (dessutom handikappad) människa som nån av dom känner, sen gå hem i lugn och ro och äta middag (JÄVLA HYCKLARE ! ) och sen gå tillbaka för att fortsätta ? Jag mår faktiskt dåligt av detta.¨Det finns så många fler ex. jag kan dra upp, men då inser jag bara mer och mer hur tragiska liv en del har det som förstör så många andras. What the hell is going on ?
Alla er som känner nån som har blivit misshandlad, mördad eller utsatt för nåt sjukt dåd, jag kan inte säga att jag vet hur det känns, jag bara lider med er.
Checka nyss in på aftonbladet.se för att hålla mej uppdaterad. Usch, aftonbladet är min källa? Nej, men jag var på läshumör, och ännu mera på I-landsproblem - & kritik-humör. I stället för att ta upp all uppståndelse och gratis PR Reinfeldt fått, tänker jag diskutera Ola Svensson. Ni vet, "Idol-Ola", "Snygg-Ola".. bla, bla.. Som sagt, jag vill mest spy lite galla på honom, ty jag är för trött för djupa diskussioner. Eftersom Molly Sandéns syster ikväll vann barneurovision (OJ VILKEN SKRÄLL ! Not. ) fanns på aftonbladet en flik där man kunde höra denna skönsjungande storasyster och just OlaDenSnygga sjunga duett ( som de tydligen hade framfört i tv..) Och helt ärligt, detta är egentligen inte Olas fel alls, han är bara en i mängden av "dom" jag vill håna och han blev mitt praktexempel. Hur otroligt mycket han säljer sej. I denna "video" står Molly och Ola vid en mick, båda askalas stylade, Molly - oskyldigt snygg, fortfarande lite rara rosiga kinder. Ola däremot - "Sexig" blick och spänniga muskler. Äh, screw it .
Jag blir så förbaskad på allt billigt, plastigt, tillgjord, fake... Where is the real shit !? Helt ärligt, var tog det enkla, sanna och ärliga vägen ? Visst, jag tycker att Ola är snygg, fine. Men hans röst? Inget hallelujah moment där inte. Länge leve Winnerbäck och kent ( och ALLA andra grupper jag lyssnar på). Blö säger många, men vet ni vad? I don't give a shit. För mej är texterna fantastiska, det finns tankar bakom det, allt är inte bara en massindustri för att ha pengar. Nej, när jag ändå är igång, Idol, ni är bara en dålig kopia av Top Model, men försöker intala oss tittare att ni faktiskt söker människor med talang. Ja, det är nog program som Idol jag vill komma åt. Fuck it. Så nej, jag vill inte spy över Ola, han är säkert en hyvens kille. Jag är bara så trött på folk som låtsas vara nån dom inte är, och som ändrar sej p.g.a. dessa små galna, hemska, förvridna och hypnotiserade lappar som ska kallas pengar. Tvi vale.
Det kanske blev nåt bra ord sagt ändå.
Tack till er som tog er tid. God natt Sverige. / ä.
Ja, idag känner jag att jag måste tacka er. Familj och vänner, ni är mina största idoler, på ett eller annat sätt ( Om inte annat så för att ni står ut med mej) men också för era unika egenskaper som hjälper mej och som gör er så fantastiska.
Vi har alla idoler, vi ser dom bara på olika sätt. Mina "kändisidoler" är musiker, musiken kan hjälpa mej med/från mycket, men ni, underbara människor, mina vardagshjältar, det är ju Ni som får allt att funka, och detta är nåt man aldrig kan säga för många gånger, så till alla Er, sträck på er, ni är inte bara idoler, ni är också hjältar, med stora hjärtan och så många fantastiska sidor. Tack.
"En vän är en person som vet allt om Dej men som ändå är med dej. "
Nej, men fruktansvärt egocentrisk. Ja, det är jag, det erkänns. Förra året mådde jag inte så bra, eller rent åt helvete för att vara ärlig, varför är en annan historia, men i alla fall... Under den tiden gick jag hos en äldre dam på sjukan, hennes titel var kurator, en mycket trevlig tant som skulle passa in i en engelsk miljö. Hon hade klass, hon hade stil, hon hade humor och åsikter. Men det är ju inte henne vi ska prata om, utan MEJ. (Nej då, inte alls ego.) Men denna tant vid namn Kristina fick mej att inse hur otroligt egocentrisk jag var, och antagligen fortfarande är. Hon fick mej att komma på mig själv med hur otroligt många gånger per dag ordet "jag" kommer ifrån min mun. Det är skämmit.
Alla är vi ibland både ego-centriska & -istiska, vilket vi har rätt till. Det är dessutom skillnad på att vara egoist och stolt. Jag (där kom det hemska ordet igen) kan med huvudet högburet (stolt som fan med andra ord) berätta att jag den 5/9 kommer att vara med i P3, där jag bl.a. ska läsa en dikt jag har gjort. Och centrisk som jag är, älskar jag U-P-P-M-Ä-R-K-S-A-M-H-E-T-E-N. Lite tragiskt känns det, att hela tiden känna att man behöver "jaga" uppmärksamhet och uppskattning. Å andra sidan, varför ducka, skämmas och gömma sig för något man faktiskt är stolt över?
Nej folket, vi har hört det förut, men tydligen inte tillräckligt, så jag säger det igen: sträck på er, se er i spegeln och inse hur jävla bra ni är ! Låt mej till sist citera en mycket klok kvinna vid namn Eleanor Roosevelt: "Ingen kan få dig att känna dig mindervärdig utan ditt samtycke." That's right, so get out there and get them !
Tack för mej. God natt Sverige ! / ä.
Såg idag Döda poeters sällskap med min syster. För andra gången i mitt liv. Och ja, jag grät även denna gången. Den är så hemskt underbar att man bara vill slita sönder den och vrida ur all värme, ilska och ångest ur den. Eller, så känner jag i alla fall, jag kan ju inte tala för någon annan. Men vad som är det viktigaste ur denna film är de två latinska ord man få lära sig; Carpe Diem. Viska det en gång för er själva. Se så, bara gör det... Klar? Ja, visst låter det vackert? Magiskt, kusligt, spelande... och vackert. Dessa två ord tror jag är omöjliga att tala sönder, för vad som är änn mer viktigt än att de är magika på latin, är självklart vad de betyder. Fånga Dagen. Känn, smaka, lek, dansa, måla och LEV Dagen. Lev.. Ja, visst är det lite tragiskt? Alldeles för många av oss västerlänningar har glömt bort hur man lever bland alla dataspel, ringsignaler från Jamba, märkeskläder från NK pch musik från nerladdningsprogram. Visst, jag är en av oss som säger att musiken är mitt liv, och nej, jag skulle inte klara mig utan den, MEN, det finns så mycket mer. Familj och vänner står före musik för mej, och jag brukar säga att familj, vänner och musik är allt jag behöver. Jo, visst, det är de tre som ger mej glädje och enormt med kärlek, men sällan erfarenheter, och nästan aldrig stannar jag upp och fångar dagen. När de få tillfällen kommer däremot, ja.. har du någonsin haft ett sånt ögonblick? Du ser eller är med om något som gör att när du andas in, känns livet för stort för din lilla, lilla kropp att ta in, så det känns på ett mycket lyckligt sätt som om du kommer att sprängas innifrån, och om det händer, flyger det hjärtan och såpbubblor ur dej, har du nån gång kännt då? (nej, jag är inte hög) Om du inte har det, stanna upp lite oftare och tänk, tro mej, en sån känsla är värt en minut då och då för att skjutas undan från datorer, telefoner, press och iPods. För vet du vad det är? - Det är liv och kärlek i ett.
Tack för mej. / ä.
