Mellan mej och min mor? Vem kommer vara värst när vi säger hej då på Säve flygplats om typ 2 timmar? Vem kommer fälla första tåren? Och vem fäller flest? Vi är faktiskt ovanligt (oroligt?) lugna båda två enligt min meningen. Men som sagt, två timmar senare kan läget hunnit ändras.
Men visst, det börjar flyga fjärilar i magen, och jag har säkert hunnit kolla om mitt pass, pengar, biljett, medicin och annat är med 10 gånger sen Sofie åkte (vilket är mindre än en timme sen). Men är inte det en del av resan? Nervositeten,och framför allt: det totala ovetandet om framtiden. Jag gillar den tanken. Jag ger mej ut på nåt som kan sluta hur fanken som helst. Sweet!
Önskar jag kunde säga att jag kommer tänka på er när jag sitter på planet, men antingen så sover jag eller så kommer en ny nervositet smygandes: Tänk om jag inte klarar provjobbet? Eller om personalen är elak mot mej?
Anyway, tänker på er nu, och ska försöka uppdatera så fort jag bara kan. Skjutsen till flygplatsen går om ca 20 minuter. 007 kan ju slänga sej i väggen, för här kommer jag !
.. Och jag skojar inte. Idag har jag utan större tvekan gjort mer än jag gjort det senaste halvåret. Biljett är nu beställd till London, hämtat nya kock-kläder, körlektion, arbetsförmedlingen (so long, suckers!), sagt hej då till LillaLinnea, fikat med mina ladies och snackat med cheferna .
Sweet.
Måste också, innan det glöms bort, ge en eloge till den människa som kommenterade en av mina dikter häromdan. Kärlek till dej, det skrattades en bra stund åt vad du skrev. Och nej, vad jag minns så var det inte så ;D
Fick via telfonsamtalet med cheferna reda på att jag på egen hand ska ta mej frånflygplatsen, viatågochtunnelbana in till the city, och därifrån lokalisera mej 2 kvarter bort !! Kul då att jag har lokalsinne som en brödrost. Men äh, det blir ett äventyr i sej .
Måste också ge mycket kärlek till min mor som gjorde min dag genom att hjälpa mej med bokningen av flygbiljetten när jag var stressad. Loooooooove !
Nu kan jag säga det. Jag ska till London. Redan på fredag beger jag mej. Det är verkligen HELT GALET ! Hur mycket som helst ska planeras, beställas, hämtas, fixas och bara ordnas i största allmänhet. Visst är jag en sista-minuten-människa, men det skadar ju inte om jag inte kommer med andan i halsen, svetten i pannan och kock-kläderna kvar i Sverige när jag träffar cheferna på fredag. Men det löser sej säkert.
Det känns så unikt, som om jag är den första nånsin att dra till London för att jobba. Naivt. Förstår ju när jag tänker efter och inser att jag har åtta vänner som det senaste bott/bor där, att detta bröjar likna en fas som alla borde gå igenom. Skit samma, jag ska till London, and I can't wait !
Jag fick lugna mej själv, inget svar idag heller. Ska pressa ur ett svar imorrn av kvinnan om jag inte får det på mejlen. Oj vad hotfull jag kan vara. Höhö.
Under tiden sitter jag och drygar på Facebook, vad annars? Nån dag inom kort kommer jag för övrigt spy ut all min ångest, hat och ilska över Fb, dock kommer jag inte sluta använda det. Jag bara förvarnar. Men denna afton har jag trevligtsällskap på Fejan, nämligen av HerrJoel, mycket trevlig ung man har jag typ först nu insett. Väldigt knasigt faktiskt. Vi är lika gamla, bor i samma by, har pratat lite på nattbussen hem det senaste ( halvfull Joel + tokfull Angelica + nykter Theo = härliga diskussioner.) Anyway.. Att ändå inte ha nån som helst koll över vad snubben gör, lever för eller har för skostorlek (öh. never mind om sista "frågan") gör mej ändå lite rädd. Jag tror jag ska börja plinga dörr här i Länghem bara för att återuppta/öppna nya kontakter. Ja, jag saknar liv, men tack Joel för en trevlig pratstund där allt från Winnerbäck & musikskrivande till sista-minuten-utekvällar, ilska över Melodifestivalen och L-hems damlag hunnit komma upp. - Jag är faktiskt lite imponerad över oss.
Idag hade jag min tredje körlektion denna veckan, nu jäklar. Alltid lika underbart att förstöra både ozonlager och sovmornar på samma gång. Bra där.
Var börjar vi ? Kanske från senaste helgen. KÄRLEK på Uppsala ! Kan inte förklara hur underbart fantastiskt det var där ! Stort tack framför allt till min älskade kusse Emelie ! Men självklart också till ett stort pack värmlandsnations-folk ! Typ Lo, Elin, Fredrik, Fredrik, Markus, Robin, Alex och en massa andra (jag och namn är inte såå stabilit, men tack ändå) Uppsala är helt enkelt f-a-n-tastiskt ! Tro inte att ni som bor där kommer undan mej i fortsättningen, 'cause I'll be back !
Min rastlöshet är ännu inte över sen helgen, men borde lugna sej snart. Kan ju alltid hoppas.
Igårkväll var jag med större delen av KvinnornaIMittLiv. Kärlek på er, ni får mej alltid att må så bra.
Idag mår jag, vet inte hur, men jag mår. Min ångest ska jag nog ta mej förbi utan några enorma dalar, men den kan ta tid.. eller så är den över imorrn. Man går aldrig säker med lilla Gazaremsan.
Eftersom jag aldrig kan komma på något eget att framföra, gör jag nu som min nyblivna vän Sebastian och skriver om kärlekar i mitt liv. Fast jag drar mera ut på det. Idag kommer jag skriva om den människa som tyvärr känns som jag har blivit sviken av, och jag har aldrig känt mej så ensam som när du gick ifrån mej, kvällen den 26/9. Visst hade jag mina aningar sen några veckor innan, men jag trodde allt skulle kännas som vanligt nä vi träffades igen. och visst, det var några månader sen sist, men förneka inte känslan från förr när vi sågs. När vi fortfarande såg på varandra med sådan vännerekärlek att blicken började flacka, ty vi visste inte hur det kunde sluta om vi såg på varandra för länge. Med oerhört långsökta internskämt, en känsla som ibland viskade klyschan i våra öron: "Det är du och jag mot världen. Faktiskt." En idé om att du och jag tillsammans med Håkan Hellströms-citat skulle kunna gå hur långt som helst. Jag behöver egentligen inte säga detta, (eftersom det nu bör vara ganska uppenbart att det är Du,) men, min sol, älskade Potatiskanon, Du vet att jag tyckte om Dej för drygt ett år sen, men jag har aldrig sagt att jag slutade tycka om dej. Och minns du för ca 1 år sen, våra telefonsamtal och planeringar om att ta över delar av Ryssland? Älskade, älskade du, såna idiotiskt löjliga planeringar borde glömmas, men allt detta kretsar kring Dej. Detta och så oerhört mycket mer. Jag skulle kunna planera mitt liv kring varje fullmåne, om jag bara visste att jag fick se den med Dej.
Ja, Nils Anton Wiklund, det är så att jag älskade Dej och fortfarande gör. Tyvärr känns det som om du gör allt för att glömma bort mej.
"Vi var förlorade, vi två. Sen vi var 17 år. "- 17 år med Håkan Hellström.
Jag har blivit något jag inte vill. Och jag tvivlar på att jag kan säga att jag har blivit en dålig människa. Är det fysiskt och psykiskt möjligt att vara så dum som jag blivit, och ändå räknas som mänsklig varelse? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte nånting längre. Vad jag däremot känner mej som är ett monster. Min svartsjuka har gjort mej till en mörk skugga som inte passar i i höstträdens färgexplosion.
Som inte passar...
I'm scared to face another day. - Duffy's I'm scared.
Krach, boom bang ! Tack för den, ditt jävla as som mördade 10 pers på en finsk skola igår. Jag orkar egentligen inte reflektera över det, för det finns inget mer att säga om det än att det är för jävligt. Punkt.
Istället kan ju JAG -som den egocentriska människa jag är- fortsätta prata om mej själv. Vad annars ? Life sucks för tillfället. Nej, jag önskar inte att någon skjuter mej, verkligen inte, så ni kan lägga tillbaka bösserna, jag återkommer när tillfälle bjuds. Men det suger verkligen, och då är det INTE årstiden som är fel (WTF, varför whinar alla så fort det blir kallt? Seriöst, hösten is the shit ! Man har äntligen rätt igen att klaga över vädret, oavsett vilket det är, du behöver inte få dåligt samvete över att inte vara ute 24/7 även om din hurtige granne är det, OCH det viktigaste av allt: bikinisäsongen med allas ojande är över. I like it!) Nej, vad är det då som är fel? Om jag skulle lämna ut allas namn på de människor som just nu enligt mej bara jävlas med mej, skulle detta till slut likna ett kedjebrev med en namnlista som skulle fått bin Ladin darra av rädsla över vilka jävla jobbiga människor det är. So never mind, jag är bara sur jämt nu för tiden. Förlåt.
Håret? Klart. Klänning? Jepp. Väska? Köpte häromdan. Handskar? Jao (Ja, jag vet att de sa på Vett&Etikettkursen att det är ute, men orka bry) Smycken? Klart. Skor? Kirrat. Fejkbränna? Blir det idag...
Är det alltså såhär det ska vara? I stället för att bara njuta över att man ska på en rolig bal med alla skolvännerna, springer man runt i ren panik och letar efter de sista detaljerna för att vara "perfekt" (hatar det ordet, det existerar egentligen inte). Men till vilken nytta? För vems del ska man vara Barbie? För min del måste jag svara mammas. Faktiskt. Jag tror aldrig att mamma hade nån bal, så hon tar igen det nu med full kraft på mej. Syrran fick inte hälften av allt det jag nu får till bal och student, men kanske lägger mamma sej mera i när det gäller mej p.g.a. rädsla över att jag skulle gå till balen i trasiga jeans. Och när jag tänker på det, så varför inte? Men den tanken är för sen, klänningen skulle få vilken Disney-prinsessa som helst att bli grön av avund, min "solbränna" kommer att vara tydligare än Tessan & Hannas, som nyss kom hem från Turkiet, mina handskar, väska och skor är vitare än snö, sminket kommer en riktig sminkös kleta på imorrn och pärlorna i mina smycken kommer att blänka mera än tänderna i en lycklig tandkräms-reklam. Men under allt detta då? Kommer du känna igen mej? Eller är allt du ser en i mängden, som borde veta bättre än att försöka se ut som de hon brukar håna och förakta, men i smyg önska att hon var. Det är min rädsla. Att genom alla underkjolar och klänningar, fejkbrännor och smink, så ser du hur mycket jag önskade att jag bara kunde springa därifrån och ta på mej ett par mjukisbyxor i farten. Just nu är det jag vill. Visst borde jag vara tacksam mot min mor som betalar för hela kalaset, och tro mej, det är jag. Inbilla er inget annat. Saken är nog bara den att om jag ska på balen nån mer gång, kära mor (och läsare), så väljer jag hellre att ha en kort coctailklänning som visar de hemska vader jag hade äran att ärva från min mor, än att stappla omkring i en långklänning jag inte klarar av att bära upp. Så vad jag vill ha sagt är att jag är rädd att jag mera kommer oroa mej över om fejkbrännan ser fläckig eller orange ut, om klänningen sitter fel, om sminket rinner och om mina smycken kommer gå sönder istället för att bara skratta åt hela tanken och bara ha kul. Jag hoppas på det senare alternativet.
Jag kommer antagligen inte skriva här på ett tag, eftersom det inte verkar vara så många som läöser ändå. Och om jag mot förmodan fortsätter att skriva, så förvänta er inget. Lite längre ner i detta inlägg tänkte jag tillägna en tanke åt det fina ordspråket: Elin håll käft eller tänk iaf innan du pratar så högt. Det är ett fint och mycket användbart ordspråk, bland de bästa nånsin faktiskt.. Jag har ingen lust längre att försöka vara klok och betänksam, för det är jag inte. Jag är bara en grym mytoman. Och hypokondriker med för den delen, jag har fått skoskav på hälen och var först övertygad om att det var cancer. Sån är jag.
Till det vackra ordspråket jag nämnde tidigare. Jag och min kära vän Hanna stod igår vid uttagningsautomaten vid knalleland eftersom jag skulle ta ut pengar. Vid automaten stod en äldre kvinna, så jag ställde mej i kö och hanna jämte, samtidigt som hon höll på att berätta en sak för mej. Medans hon gjorde det fick hon sms, och i ett desperat försök att läsa smset samtidigt som hon pratade med mej, övervägde hon att bara mumla och läsa istället. Det lät : "Öhm.. ah, så sa han... ah, så sa han då... hm..." "Ojojoj," sa jag lite halvkaxigt (och helt omedvetet, jättehögt) "här går det undan." Då vänder sej den stackars tanten vid automaten om och säger "Ja, det går inte så fort när man är gammal". Jag bad om ursäkt och föklarade att det var menat till min långsamme vän.. Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl. Tack för mej. / ä.
Ja, min nya blogg, min andra blev för sönderklottrad av massa skit som ingen orkade skriva, eller läsa för den delen, för mycket detaljer om mitt liv. Detta är inte min dagbok, det är min blogg. Så välkommen, kära vän, granne, syster, idiot och andra nyfikna människor. Här kommer jag att fylla många inlägg med galna, roliga, smarta (?) och förhoppningsvis intressanta och eftertänkssamma meningar, tankar och ord. Jag är tillbaka för att få folk att fundera och tänka över varje beslut, eftersom varje beslut en människa får konsekvenser (om ni inte tror mej, se Butterfly Effect, dåligt exempel, but still) Denna afton har jag tyvärr inte mycket att diskutera med mig själv, eller jo självklart har jag det, MEN jag kommer antagligen att lägga in den "debatten" imorgon, och jag hoppas att det finns flera av er som lägger en liten notis då. Detta duger för kvällen. God natt Sverige ! / ä.
