Eftersom jag aldrig kan komma på något eget att framföra, gör jag nu som min nyblivna vän Sebastian och skriver om kärlekar i mitt liv. Fast jag drar mera ut på det. Idag kommer jag skriva om den människa som tyvärr känns som jag har blivit sviken av, och jag har aldrig känt mej så ensam som när du gick ifrån mej, kvällen den 26/9. Visst hade jag mina aningar sen några veckor innan, men jag trodde allt skulle kännas som vanligt nä vi träffades igen. och visst, det var några månader sen sist, men förneka inte känslan från förr när vi sågs. När vi fortfarande såg på varandra med sådan vännerekärlek att blicken började flacka, ty vi visste inte hur det kunde sluta om vi såg på varandra för länge. Med oerhört långsökta internskämt, en känsla som ibland viskade klyschan i våra öron: "Det är du och jag mot världen. Faktiskt." En idé om att du och jag tillsammans med  Håkan Hellströms-citat skulle kunna gå hur långt som helst. Jag behöver egentligen inte säga detta, (eftersom det nu bör vara ganska uppenbart att det är Du,) men, min sol, älskade Potatiskanon, Du vet att jag tyckte om Dej för drygt ett år sen, men jag har aldrig sagt att jag slutade tycka om dej. Och minns du för ca 1 år sen, våra telefonsamtal och planeringar om att ta över delar av Ryssland? Älskade, älskade du, såna idiotiskt löjliga planeringar borde glömmas, men allt detta kretsar kring Dej. Detta och så oerhört mycket mer.
 Jag skulle kunna planera mitt liv kring varje fullmåne, om jag bara visste att jag fick se den med Dej.

Ja, Nils Anton Wiklund, det är så att jag älskade Dej och fortfarande gör. Tyvärr känns det som om du gör allt för att glömma bort mej.

"Vi var förlorade, vi två. Sen vi var 17 år. "- 17 år med Håkan Hellström.