Såg idag Döda poeters sällskap med min syster. För andra gången i mitt liv. Och ja, jag grät även denna gången. Den är så hemskt underbar att man bara vill slita sönder den och vrida ur all värme, ilska och ångest ur den. Eller, så känner jag i alla fall, jag kan ju inte tala för någon annan. Men vad som är det viktigaste ur denna film är de två latinska ord man få lära sig; Carpe Diem. Viska det en gång för er själva. Se så, bara gör det... Klar? Ja, visst låter det vackert? Magiskt, kusligt, spelande... och vackert. Dessa två ord tror jag är omöjliga att tala sönder, för vad som är änn mer viktigt än att de är magika på latin, är självklart vad de betyder. Fånga Dagen.  Känn, smaka, lek, dansa, måla och LEV Dagen. Lev.. Ja, visst är det lite tragiskt? Alldeles för många av oss västerlänningar har glömt bort hur man lever bland alla dataspel, ringsignaler från Jamba, märkeskläder från NK pch musik från nerladdningsprogram. Visst, jag är en av oss som säger att musiken är mitt liv, och nej, jag skulle inte klara mig utan den, MEN, det finns så mycket mer. Familj och vänner står före musik för mej, och jag brukar säga att familj, vänner och musik är allt jag behöver. Jo, visst, det är de tre som ger mej glädje och enormt med kärlek, men sällan erfarenheter, och nästan aldrig stannar jag upp och fångar dagen. När de få tillfällen kommer däremot, ja.. har du någonsin haft ett sånt ögonblick? Du ser eller är med om något som gör att när du andas in, känns livet för stort för din lilla, lilla kropp att ta in, så det känns på ett mycket lyckligt sätt som om du kommer att sprängas innifrån, och om det händer, flyger det hjärtan och såpbubblor ur dej, har du nån gång kännt då? (nej, jag är inte hög) Om du inte har det, stanna upp lite oftare och tänk, tro mej, en sån känsla är värt en minut då och då för att skjutas undan från datorer, telefoner, press och iPods. För vet du vad det är? - Det är liv och kärlek i ett. 
  Tack för mej. / ä.