Nej, men fruktansvärt egocentrisk. Ja, det är jag, det erkänns. Förra året mådde jag inte så bra, eller rent åt helvete för att vara ärlig, varför är en annan historia, men i alla fall... Under den tiden gick jag hos en äldre dam på sjukan, hennes titel var kurator, en mycket trevlig tant som skulle passa in i en engelsk miljö. Hon hade klass, hon hade stil, hon hade humor och åsikter. Men det är ju inte henne vi ska prata om, utan MEJ. (Nej då, inte alls ego.) Men denna tant vid namn Kristina fick mej att inse hur otroligt egocentrisk jag var, och antagligen fortfarande är. Hon fick mej att komma på mig själv med hur otroligt många gånger per dag ordet "jag" kommer ifrån min mun. Det är skämmit.

Alla är vi ibland både ego-centriska & -istiska, vilket vi har rätt till. Det är dessutom skillnad på att vara egoist och stolt. Jag (där kom det hemska ordet igen) kan med huvudet högburet (stolt som fan med andra ord) berätta att jag den 5/9 kommer att vara med i P3, där jag bl.a. ska läsa en dikt jag har gjort. Och centrisk som jag är, älskar jag U-P-P-M-Ä-R-K-S-A-M-H-E-T-E-N. Lite tragiskt känns det, att hela tiden känna att man behöver "jaga" uppmärksamhet och uppskattning. Å andra sidan, varför ducka, skämmas och gömma sig för något man faktiskt är stolt över?
Nej folket, vi har hört det förut, men tydligen inte tillräckligt, så jag säger det igen: sträck på er, se er i spegeln och inse hur jävla bra ni är ! Låt mej till sist citera en mycket klok kvinna vid namn Eleanor Roosevelt: "Ingen kan få dig att känna dig mindervärdig utan ditt samtycke."  That's right, so get out there and get them !

Tack för mej. God natt Sverige ! / ä.