Jag har blivit något jag inte vill. Och jag tvivlar på att jag kan säga att jag har blivit en dålig människa. Är det fysiskt och psykiskt möjligt att vara så dum som jag blivit, och ändå räknas som mänsklig varelse? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte nånting längre. Vad jag däremot känner mej som är ett monster. Min svartsjuka har gjort mej till en mörk skugga som inte passar i i höstträdens färgexplosion.
Som inte passar...
I'm scared to face another day. - Duffy's I'm scared.
Krach, boom bang ! Tack för den, ditt jävla as som mördade 10 pers på en finsk skola igår. Jag orkar egentligen inte reflektera över det, för det finns inget mer att säga om det än att det är för jävligt. Punkt.
Istället kan ju JAG -som den egocentriska människa jag är- fortsätta prata om mej själv. Vad annars ? Life sucks för tillfället. Nej, jag önskar inte att någon skjuter mej, verkligen inte, så ni kan lägga tillbaka bösserna, jag återkommer när tillfälle bjuds. Men det suger verkligen, och då är det INTE årstiden som är fel (WTF, varför whinar alla så fort det blir kallt? Seriöst, hösten is the shit ! Man har äntligen rätt igen att klaga över vädret, oavsett vilket det är, du behöver inte få dåligt samvete över att inte vara ute 24/7 även om din hurtige granne är det, OCH det viktigaste av allt: bikinisäsongen med allas ojande är över. I like it!) Nej, vad är det då som är fel? Om jag skulle lämna ut allas namn på de människor som just nu enligt mej bara jävlas med mej, skulle detta till slut likna ett kedjebrev med en namnlista som skulle fått bin Ladin darra av rädsla över vilka jävla jobbiga människor det är. So never mind, jag är bara sur jämt nu för tiden. Förlåt.
När jag vet att Du står bakom mej blir jag ändå rädd när Du lägger din arm om mej. Och om Du inte lägger din arm om mej blir jag istället arg på Dej. För om inte Din arm skyddar mej, vad gör det då? (Vill Du att något ont ska hända mej?) Och när Din arm ligger om mej, kommer frågan: Är det Du som är Det Onda? Är det Dej jag borde akta mej ifrån? Är det Dej jag älskar, eller är jag med Dej för att Du fortfarande lägger armen om mej och ler?
Jag skrämmer mej själv ibland.
Hejsan, denna gången är jag tillbaka på allvar. Har saknat min blogg denna sommar, hoppas ni gillar den. Förlåt, inte för hur jag tänker, men om ni uppfattar mina inlägg som tomt svammel, tänk då på att nästa kan vara ett helt annat, som kanske faller dej i smaken. För som många av er vet, jag är mer än en personlighet. Både tragiskt och mycket underhållande på samma gång.